Jennys handarbeten - Jennys handarbeten och vardag i skärgården

Färggranna vantar

Den nya varianten av de norska vantarna växer fram. Mönstret blir inte lika framträdande när färgerna är så nära varandra. Jag tror att det blir fint det också. Färggranna vantar som kontrast till mina annars ganska tråkiga ytterplagg vad gäller färger. 
 
Norska vantar i rosa toner.
Kategori: Projekt
Taggar: norska projekt rosa sticka vantar

Jag orkar inte simma längre

Det här är en fortsättning på min livshistoria. 
 
Det är vår och året är 2002. Jag är 18 år och går andra året på gymnasiet. Under våren har jag flyttat till en ny bostad. Jag känner mig allt mer instängd och lämnad åt mitt öde. Mina föräldrar ringer hela tiden. De vill veta var jag är och vad jag gör. När de ständigt försöker kontrollera mig känns det som att jag inte kan andas. Jag förstår inte hur jag ska orka leva.
 
Jag orkar inte simma längre
Det känns som att jag försöker simma ifrån dem. Jag simmar ut på ett mörkt hav där vågorna är höga, men en allt svagare kropp och själ gör att jag inte orkar simma längre. Jag känner hur jag sjunker ner mot botten. Min pojkvän drar upp mig och skakar liv i mig, men jag känner mig mer död än levande. Så fort han släpper mig sjunker jag igen. Han är en bättre simmare och drar mig med sig till mardrömslandet. På stranden till mardrömslandet befinner jag mig allt oftare och försöker andas ut. 
 
Hönsmamman
Livet i den nya bostaden bidrar till att jag riskerar att förgiftas allt mer. Min hyresvärd lägger sig i väldigt mycket av mitt privatliv. Hon säger att hon blir oroad när jag inte är hemma. Hon säger det med ett skratt och förklarar att hon är en hönsmamma. Hyresvärden menar att hon vet jättemycket om livet eftersom hon blev mamma i tonåren. 
 
En gång kommer jag hem och ser henne sitta och prata med min mamma vid köksbordet i lägenheten. De pratar om mig och min pojkvän. De slutar inte prata fast de hör och ser mig komma in. Allt de säger och deras sätt att uttrycka sig låter i mina öron väldigt fel. Jag känner ingen omtanke i det de säger. Än en gång flyr jag till mardrömslandet för att undgå en förgiftning. Jag pratar med min pojkvän som förstår mig och tycker att jag har rätt. Mamma och hyresvärden använder sig av härskartekniker.
 
Tidsmetoden
Det finns mycket att säga om härskartekniker. När jag tog mina första kliv ut i vuxenvärlden kände jag ofta att det fanns äldre personer som ansåg att de visste mer om livet än jag. Det var på sätt och vis sant men det betyder inte att man har rätt att använda det som som ett medel för att trycka ner en annan människa. Jag kände att hyresvärden använde sig av något som kallas för Tidsmetoden.
 
"Tidsmetoden handlar om att tysta eller trycka ner någon genom att påpeka att du har varit med längre än den andra personen har. Det kan handla om att du påpekar att du är äldre och därför har mer erfarenhet, att du har varit på arbetsplatsen längre och vet vad som fungerar eller att du har varit med i en grupp längre och därför bättre känner till gruppdynamiken. Denna metod används för att tysta ner andra och på så vis få övertaget." (Umearegionen.se)
 
Även min mamma använder sig av härskartekniker. Under den här våren kommer det ett tillfälle då hon sviker min syster och jag blir tvungen att hjälpa till. Argumenten hon hänvisar till kan i efterhand lätt härledas till härskartekniker. 
 
Fortsättning följer...
Taggar: 2002 giftig härskarteknik mamma mardrömslandet mörker uppväxt vuxen tidsmetoden hönsmamma

Du är aldrig ensam

Ibland kan jag känna mig som en tragisk person som har lämnat allt för ensamheten.
 
En person som inte klarar av att leva med andra personer.
En person som fördelar kontakten med sin familj i väldigt små portioner.
En person som måste vara stark i sig själv för att ensamheten är det enda som finns.
 
Ända sen jag föddes har det varit så. Ibland kan jag tänka på det där nyfödda barnet jag en gång var. En nyfödd bebis som inte kunde knyta an till sina föräldrar eftersom hon tillbringade första tiden i livet i en kuvös på sjukhuset i väntan på att bli starkare. Det där lilla barnets första år präglades av ett svagt hjärta. Det var en svår start som satte ribban för den kommande uppväxten.
 
Barnet blev många gånger lämnat ensam genom åren med faror och svåra situationer. När det värsta hände var hon ständigt lämnat åt sitt öde. Hon måste vara stark för det fanns inga andra alternativ. Med åren blev farorna och de svåra situationerna mer omfattande. Till slut blev hon tvungen att lämna allt för ensamheten. Ensamheten som blev den stora tryggheten. 
 
På terapin igår
På terapin igår pratade vi om mina positiva sidor i svåra stunder. Vi pratade om vilka egenskaper jag har som gör att jag ändå överlever allt som händer. Egenskaper som gör att det ändå inte blev värre än det blev. Dessa egenskaper är: en överlevnadsinstinkt, ett målinriktat beteende och en ständigt närvarande känsla av vad som är rätt och fel.
 
Det är ibland svårt att ta till sig detta eftersom det finns en förväntan på människan att hon ska vara en social varelse. Människan förväntas vara en person som aldrig är ensam. Jag skulle vilja skilja på innebörderna av orden ensamhet och ensam. Ordet ensamhet står för en trygghet i mitt liv medan ordet ensam innebär att jag står med två valmöjligheter. 
 
Ensamheten
Ensamheten är en känsla snarare än ett tillstånd. Ensamheten kan både berika livet men den kan också upplevas som negativ. Det beror på olika saker. Här har jag skrivit lite mer om hur jag ser på innebörden av ordet ensamhet.
 
Ensam
När jag tänker på ordet ensam känner jag ofta negativ känslor. I ordet lägger jag mycket tanken på att det inte finns någon annan att dela med sig saker till. Det finns ingen möjlighet till avlastning i ordet ensam. Att vara ensam innebär för mig att jag ständigt står med två valmöjligheter. I svåra situationer känns det som valet mellan att drunkna eller simma upp till ytan. I lite mindre svåra vardagssituationer handlar det om att be om hjälp eller att försöka lösa problemet själv.
 
Det finns tillfällen då jag mår dåligt och känner mig hopplöst ensam, men när jag får hjälp inser jag att jag inte är ensam. Då känns det som att en vän säger till mig: Du är aldrig ensam.
 

Måne

En sensommarbild på fullmånen ur arkivet.
 
Det här är min tolkning av veckans tisdagstema
Kategori: Tisdagstema
Taggar: fullmåne månen tisdagstema

Övertrampet

Det här är en fortsättning på inlägget Valet mellan mardrömslandet och förgiftning.
 
Året är 2002. Jag är 18 år och går andra året på gymnasiet.
 
En ny bostad
Min hyresvärd säger under våren att jag så småningom måste söka efter en annan bostad eftersom eftersom hennes barn blir större och familjen behöver rummen på vinden själva. Jag vet inte hur jag ska få tag på en ny bostad och pratar med skolpsykologen om det. Skolpsykologen hjälper mig att hitta en bostad, men det blir på ett sätt som jag aldrig hade kunnat vänta mig. 
 
Övertrampet
Skolpsykologen har en väninna som hyr ut ett möblerat rum i sin lägenhet till mig. Hon hyr ut rummet i andra hand.
 
En vårdag det här året som är 2002 sitter skolpsykologen, hennes väninna och jag vid köksbordet i lägenheten jag ska flytta till. Väninnan sitter och räknar upp allt som hon vill att ska stå i hyreskontraktet. Hon vill ha väldigt mycket detaljer inskrivet i kontraktet såsom diska och ta ut sopor. Skolpsykologen skriver noggrannt ner allt som väninnan säger i kontraktet. Det är verkligen fullklottrat med onödiga petitesser som vem som helst kan ta för givet. Jag skriver under kontraktet. Sen tar skolpsykologen hyreskontraktet. Hon säger att hon ska ta en kopia på det åt mig, men jag får aldrig se det där hyreskontraktet igen. Skolpsykologen har tagit det. 
 
Jag upplever det som ett stort övertramp. Skolpsykologen har allt mer tagit över mitt liv. Det började med att hon fördömde saker som jag avslöjade ur min tillvaro. Jag upplevde att hon hade ett färdigt program över hur människor ska vara. Med tiden började jag märka att hon blundar för mina känslor. Det verkade viktigare för henne att följa sitt färdiga program och bestämma över mig. Hon gav mig böcker som hon tyckte att jag skulle läsa.
 
Jag är en skrynklig pappersboll som hon tänker försöka vika till en ask och fylla med de saker hon vill att den ska innehålla. Hon verkar inte bry sig om att pappret är känsligt och skört. Hon ser inte hur skrynligt pappret är och hon är inte det stöd jag behöver. Gång på gång ber jag skolpsykologen om råd eller hjälp i min livssituation men jag bemöts ständigt med märkliga budskap och osunda värderingar. Hon säger saker som t.ex. "man har valt att få de föräldrar man har". Jag tolkar det som att hon menar jag valt en uppväxt präglad av våld, missbruk och psykisk ohälsa. Det är svårt för mig att förstå när jag skulle ha tagit ett sånt beslut. 
 
Nu har skolpsykologen dessutom tagit mitt hyreskontrakt. Det känns väldigt tröstlöst att försöka få hjälp av henne. Jag kämpar i motvind. Hur desperat jag än blir så bemöts jag på ett sätt som jag upplever som fel. I valet mellan mardrömslandet och en förgiftning uppfattar jag henne som en del av förgiftningen. I min livssituation vid den här tiden är hon mitt enda hopp. När hon tog mitt hyreskontrakt insåg jag att hon är en energitjuv och att jag måste försöka bryta kontakten med henne eftersom energitjuvar tar all energi och ger ingenting tillbaka. Inte ens ett hyreskontrakt. 
Taggar: 2002 energitjuv flytten gymnasium hyreskontrakt rum skolpsykolog uppväxt övertramp

Så mycket bättre vantar

Igår kväll tittade jag på första avsnittet av årets säsong av Så mycket bättre. Ola Salos dag var det igår. Jag hoppas att det ska bli mer intressant de andra lördagarna för igår kändes det inte så spännande precis. Det verkar vara ganska låg medelålder på deltagarna i år. Jag tycker att det är mer sevärt när det är en bredd på åldrarna. Sen gillar ju jag äldre artister som har en lång karriär att plocka låtar och minnen från. 
 
Igår när jag såg på tv bestämde jag mig för att starta upp en ny stickning. Mina gamla norska vantar håller på att falla i bitar. De har varit med ett tag. Därför började jag sticka på ett par nya i samma mönster. Jag tänkte testa en annorlunda färgkombination: två olika rosa toner. Garnet kommer från Ulfsby gård på Åland. 
 
Mönster på norska vantar och min påbörjade stickning.
Kategori: Projekt
Taggar: mönster projekt rosa sticka vantar norska så mycket bättre

Valet mellan mardrömslandet och förgiftning

Det här är en fortsättning på inlägget De betydelsefulla männen
 
Det är vår. Året är 2002. Jag är 18 år och går andra året på gymnasiet. Det är en svår tid då jag får mycket kritik av min familj, mina vänner och skolpsykologen jag går till. Kritik som gör att jag allt oftare flyr till mardrömslandet i ren desperation för att undvika en förgiftning
 
Valet mellan mardrömslandet och förgiftning
Under våren börjar jag må allt sämre. Jag har tappat matlusten och blir allt magrare. När jag köper nya kläder känns de minsta storlekarna som tält på mig. Jag behöver näring men matas istället med gift. Ett gift som får mig att tyna bort. Det är min dysfunktionella familj som förgiftar mig genom bl.a. projiceringförtäckta hot och skuld- och skambeläggningar. Det är deras sätt att försöka hjälpa mig komma ifrån mardrömslandet, men det får motsatt effekt. Jag uppfattar deras åsikter och sättet de uttrycker sig på som ett gift och reagerar med att fly till det destruktiva mardrömslandet. 
 
Att välja mellan en destruktiv relation i mardrömslandet och att bli förgiftad av sin dysfunktionella familj känns som ett val mellan pest och kolera. Jag valde mardrömslandet. Där finns det också ett gift, men det verkar långsammare eftersom det blandas ut med andra substanser.
 
En kärna som är god
Ju sämre jag mår, desto mer beroende blir jag av min pojkvän. I hans personlighet finns en kärna som är god och en gång i tiden var han en liten pojke som ville andra väl. Jag upplever att jag har ett stöd i honom. Han håller mig levande genom sin ihärdiga kontakt med mig. Vid den här tiden är det genom honom som jag existerar. Kriget som bröt ut år 2000 på hösten börjar ta över hela min kropp. Jag glider allt mer in i en långvarig depression. Steget till ett självskadebeteende är inte långt borta men min pojkvän räddar mig gång på gång. Han är även mitt stora stöd när jag blir utsatt för kritik. Han lagar också mat åt mig och är väldigt noga med att jag ska äta fast jag saknar aptit. 
 
Samtidigt som han är mitt stora stöd börjar hans negativa egenskaper framträda i allt högre grad. Det är hans livserfarenheter som gör honom allt mer destruktiv. Jag ser på honom som jag ser på mina föräldrar. Jag tänker att han är ännu en vuxen person som behöver mitt stöd och jag tror att jag kan hjälpa honom. Ibland känns det som att det är han och jag mot världen. Vi blir beroende av varandra.
 
Ett övertramp
I valet mellan mardrömslandet och förgiftning får skolpsykologen en möjlighet att göra en betydande insats. Hon tar inte vara på den möjligheten. Istället gör hon ett övertramp när jag ber henne om hjälp. Ett övertramp som får mig att tappa förtroendet för psykiatrin en lång tid framöver. 
 
Fortsättning följer...
Taggar: 2002 destruktiv dysfunktionell dysfunktionella familj flykt giftig krig kritik kärna mardrömslandet pojkvän skolpsykolog

Trappor

Jag tänkte först fotografera trapporna hemma till veckans Fototriss men på dagens promenad hittade jag tre stentrappor som jag fastnade för istället. 
 
En liten stentrappa till en gammalt uthus.
 
En mossig stentrappa till en övergiven ladugårdsbyggnad. 
 
Kyrkan har en stentrappa med ojämna trappsteg. 
 
Det här är min tolkning av denna veckas fototriss