Jennys handarbeten - Jennys handarbeten och vardag i skärgården

Djup

Veckans tema i Fototriss är djup. Jag tänker osökt på havets djup. Idag tänkte jag visa tre bilder på havet som är tagna under olika tider på dygnet. 
 
Ett glittrande hav i solsken på eftermiddagen. 
 
Molnen börjar samlas. Havet i svag kvällssol. 
 
Utsikt över en öde hamn i skymningen. 
 
Det här är min tolkning av denna veckas Fototriss. 
Kategori: Fototriss
Taggar: fototriss havet djup

Det här är min historia del 2

En dag i augusti började jag skriva på en historia. Det började som ett försök att skriva om min uppväxt, men ju mer jag skrev desto starkare minnen kom det fram. Det här är berättelsen om mitt liv. 
 
Under årens lopp har jag fått många frågor av familj och vänner som berör olika upplevelser i mitt liv. Jag har inte alltid kunnat svara på frågorna av olika anledningar. Det är svårt att prata om allt som har hänt. Det talade ordet vill inte alltid komma ut och det är anledningen till att jag skriver om det. En annan anledning till att jag inte har kunnat berätta om allt är det är en lång process av händelser som bildar en helhetsuppfattning. Det skulle bli en lång monolog att berätta muntligt. 
 
Jag har delvis bearbetat mina minnen genom att skriva den här berättelsen. Jag går i terapi för att bli av med den traumatiska känslan som finns kopplad till mina upplevelser. Den här berättelsen är svår att helt lägga bakom sig fast åren har passerat. Den har blivit en del av mig. Jag vet att det finns krafter som inte vill att den här berättelsen ska komma ut men min vilja att berätta är en aningen starkare kraft.
 
Den första delen av min livshistoria består av inlägg nr 1 - 20 och beskriver tiden från min födelse fram tills dess att jag gick ut grundskolan. Den första delen finns här
 
I den tredje delen behandlas min första tid som vuxen. Jag hade tänkt att det skulle bli den avslutande delen men jag har ändrat mig. Jag har bestämt mig för att dela upp innehållet i två delar. Den tredje delen handlar om min tid som vuxen fram tills jag når mitt livs botten. 
 
I den fjärde delen som istället blir den avslutande delen på den här historien kommer vändningen i mitt liv. En vändning som leder fram till att jag tar de första stegen mot det liv jag lever idag. Den fjärde delen liknar något som ska föreställa ett lyckligt slut på den här historien. 
 
Det här är den andra delen av min historia som består av inlägg nr 21 - 50. Den beskriver tiden efter högstadiet fram tills jag är 18 år.
 
21. Psykopaten
22. En katt bland hermelinerna
23. Kriget bryter ut
24. Stormen som ödelade hela tillvaron
25. Min familj delas upp
26. Jag plockar upp spillrorna efter stormen
27. På den låsta avdelningen
28. Mötet med mamma på institutionen
29. Under ytan
30. En känsla av papper
31. Skolpsykologen
32. Mamma kommer hem
33. En jul till havs
34. Ett svagt förtroende för vuxenvärlden
35. Mamma avslöjar oss
36. Distansen mellan mig och min pappa
37. Min dysfunktionella familj del 1
38. Min dysfunktionella familj del 2
39. Min dysfunktionella familj del 3
40. Det är hopplöst att bo hemma
41. Den kontrollerande mamman
42. En bohemisk flickdröm
43. Jag köper mitt första garn
44. Passkontrollen till mardrömslandet
45. Mina resor till mardrömslandet
46. De betydelsefulla männen
47. Valet mellan mardrömslandet och förgiftning
48. Övertrampet
49. Jag orkar inte simma längre
50. Vansinnesfärden

Vansinnesfärden

Det här är en fortsättning på Jag orkar inte simma längre.
 
Det är fortfarande vår det där året som är 2002. Jag går andra året på gymnasiet. I början av året tog jag körkort i samband med att jag fyllde 18 år. 
 
Mamma flyttar till en tvåa
När jag flyttade hemifrån blev det bara min mamma och min syster som bodde kvar i lägenheten. Mamma kände att lägenheten blev för stor för två personer och letade efter en ny lägenhet. Nu är det vår och hon bor sen en liten tid i en lägenhet med två rum och kök tillsammans med min syster i den norra delen av Mariehamn. Den förra lägenheten låg i södra delen av staden.
 
Min mamma har börjat träffa en ny man. Hon vill allt oftare åka hem till honom. Han bor i ett hus på landet. Mamma vill åka dit så ofta att min syster ibland kommer i kläm. Det händer även den här dagen som jag ska berätta om nu. Det är lördagen den 20 april 2002.
 
Lördagen den 20 april 2002
Jag har lånat min mammas bil över helgen. Mamma har åkt till sin nya kärlek som bor i ett hus på landet. Hon åkte ut till honom på fredagen. Nu är det lördag och jag är hos min pojkvän när jag får ett samtal från mamma.
 
Mamma säger att hennes nya kärlek vill att hon ska stanna kvar hos honom hela helgen. Problemet är att min syster är kvar i stan ensam. Mamma känner sig inte motiverad att åka till henne. Mamma vill att jag ska ta hand om henne. Jag tycker att hon ska ringa och prata med min syster så får de lösa situationen. Mamma har flera argument till varför hon inte vill ta itu med situationen, fast jag ser det inte riktigt som argument. Det känns snarare som att hon vill påföra mig skuld och skam istället för att ha några egentliga anledningar att hänvisa till. Hon menar att det är bättre att jag tar hand om min syster än att jag är med min destruktiva pojkvän. Jag uppfattar det som svepskäl för att som så många gånger tidigare ge mig den påtvingade mammarollen
 
Det uppstod ett missförstånd när vi bråkade om vem som ska ta ansvaret för min syster. Jag tror att mamma ska ta kontakt med henne, men det gör hon inte. Lite senare på dagen ringer min syster. Det går bara fram någon signal innan det bryter eftersom det är dåligt med ström i mobiltelefonen. Jag åker iväg till mammas lägenhet för att se om hon är där. På trappan utanför lägenheten hittar jag min syster. Dörren är låst säger hon. Hon förstår inte varför mamma inte är hemma och vet inte vad hon ska göra. Jag tar vara på min syster. Hon är sjuk och har en kraftig hosta. Mamma har tidigare sagt att det är bra om hon äter mycket glass för att lindra det onda.
 
Jag och min syster åker ut på landet till en liten butik där vi köper glassar. Hon köper en strut och en massa isglass som hon ska spara till senare. När vi sätter oss i bilen och ska åka in mot staden igen vet vi inget om hur den här bilfärden kommer att utveckla sig. 
 
Jag kör och min syster sitter i passagerarsätet. Hennes hosta har ett irriterande ljud. Jag stör mig på det. Hon sitter även och fingrar nervöst på glasspappret runt struten. Hon har svårt att få bort det. Jag tittar på hennes fingrande på glasspappret och tänker: "få bort pappret nån gång då! hur svårt kan det vara?" Jag tittar så mycket på min syster att jag inte märker vad som håller på att hända. Helt plötsligt känns det inte som att vi är på en asfalterad väg längre. Min syster tittar upp och skriker: "AAAAAH!" Då tittar även jag upp och skriker detsamma: "AAAAAH!" Bilen är nere i diket. Den rör sig hela tiden framåt, skumpande över den ojämna terrängen. Jag fattar inte varför bilen inte stannar någon gång. Det känns som tiden och naturen passerar medan jag och min syster är instängda i den här vansinnesbilen som vägrar stanna. Jag ser ett träd närma sig framför bilen. Då blir paniken ännu större. Jag tänker: "Jag måste göra något, annars krockar vi med det där trädet och DÖR!" Precis då fattar jag hur lätt det är att rädda två liv. Jag flyttar foten från gaspedalen till bromspedalen. Bilen stannar och trädet med. Det är ca en meter kvar tills vi hade krockat med trädet. Jag kör bilen upp ur diket till rätt sida av vägen. Jag stannar bilen och kliver ut på den öde landsvägen. Ingen har sett oss. Jag går ett varv runt bilen och ser att den klarat sig bra. Sen kör jag in mot staden. 
 
Efter den här episoden utfärdade jag ett långvarigt glassförbud i de bilar jag befann mig i. 
 
När jag kommer in till Mariehamn ringer jag till mamma. Jag säger åt henne att hon måste ta över ansvaret för min syster nu. Min mamma använder sig av olika härskartekniker när hon argumenterar för varför hon inte ska ta sitt ansvar som förälder. En metod som hon ofta använder är påförande av skuld och skam.
 
Påförande av skuld och skam
"T.ex. antyda att det någon utsätts för är deras eget fel. Ofta i kombination av förlöjligande och dubbel bestraffning. Den som skuldlägger vill säkert själv slippa ta ansvar. Används ofta mot personer som ställer krav och obekväma frågor. Ta stöd av någon du litar på för att analysera situationen. Konfrontera den som lagt på dig skuld och redogör för hur du ser på saken." (narcissism.se)
 
Mamma vill först inte ta mig på allvar. Hon förlöjligar ofta situationer. Jag hänvisar till min dödsångest och säger till mamma med tryck i rösten: "Vi kunde ha dött! Vi krockade nästan med ett träd! Ett träd!"  När jag visar hur upprörd jag är, så verkar det gå hem hos mamma. Hon säger till sin nya kärlek att jag inte mår bra och att de måste åka till stan och hämta min syster. 
 
De åker in till stan och hämtar henne. Några dagar senare konstateras det att min syster har luftrörskatarr. 

Ute i kylan

Idag blåser det riktigt kallt, men det är skönt att det inte är minusgrader ännu. Jag tog färjan till fasta Åland imorse för jag hade en tid till terapin.
 
På terapin börjar jag kunna släppa känslan av skam som finns kopplad till ett minne från barndomen. Istället började vi idag bearbeta det här minnet, som är betydligt svårare att få grepp om. Där finns en känsla av besvikelse och en viss surrealism. Hände det faktiskt? Det är svårt att förstå trots att det var på riktigt. Mitt liv har förändrats mycket sen den tiden. För mig är det idag nästan ofattbart att det fanns en tid då jag levde i en tillvaro som var långt ifrån vad man kan kalla normal
 
När jag åker iväg till staden sådär förvandlas jag till en typisk stadsmänniska som klär sig lite för tunt. Jag hade nog vantar och mössa, men borde ha haft utebyxor och tjockare strumpor kanske. Jag tänker ofta att jag bara ska springa runt och göra ärenden i staden och knappt vara ute. Fast jag "knappt är ute" hinner det nog bli kallt. Så skulle jag väl aldrig göra hemma i skärgården ;)  Igår och i förrgår när jag var ut på långpromenader för att samla steg till Hälsostegen var jag minsann ordentligt klädd. Igår fick jag ihop över 14000 steg. 
 
En promenad till det gamla fiskeläget Skage
 
Utsikt från Skage.
 
En annan del av utsikten från Skage. 

Färggranna vantar

Den nya varianten av de norska vantarna växer fram. Mönstret blir inte lika framträdande när färgerna är så nära varandra. Jag tror att det blir fint det också. Färggranna vantar som kontrast till mina annars ganska tråkiga ytterplagg vad gäller färger. 
 
Norska vantar i rosa toner.
Kategori: Projekt
Taggar: norska projekt rosa sticka vantar

Jag orkar inte simma längre

Det här är en fortsättning på min livshistoria. 
 
Det är vår och året är 2002. Jag är 18 år och går andra året på gymnasiet. Under våren har jag flyttat till en ny bostad. Jag känner mig allt mer instängd och lämnad åt mitt öde. Mina föräldrar ringer hela tiden. De vill veta var jag är och vad jag gör. När de ständigt försöker kontrollera mig känns det som att jag inte kan andas. Jag förstår inte hur jag ska orka leva.
 
Jag orkar inte simma längre
Det känns som att jag försöker simma ifrån dem. Jag simmar ut på ett mörkt hav där vågorna är höga, men en allt svagare kropp och själ gör att jag inte orkar simma längre. Jag känner hur jag sjunker ner mot botten. Min pojkvän drar upp mig och skakar liv i mig, men jag känner mig mer död än levande. Så fort han släpper mig sjunker jag igen. Han är en bättre simmare och drar mig med sig till mardrömslandet. På stranden till mardrömslandet befinner jag mig allt oftare och försöker andas ut. 
 
Hönsmamman
Livet i den nya bostaden bidrar till att jag riskerar att förgiftas allt mer. Min hyresvärd lägger sig i väldigt mycket av mitt privatliv. Hon säger att hon blir oroad när jag inte är hemma. Hon säger det med ett skratt och förklarar att hon är en hönsmamma. Hyresvärden menar att hon vet jättemycket om livet eftersom hon blev mamma i tonåren. 
 
En gång kommer jag hem och ser henne sitta och prata med min mamma vid köksbordet i lägenheten. De pratar om mig och min pojkvän. De slutar inte prata fast de hör och ser mig komma in. Allt de säger och deras sätt att uttrycka sig låter i mina öron väldigt fel. Jag känner ingen omtanke i det de säger. Än en gång flyr jag till mardrömslandet för att undgå en förgiftning. Jag pratar med min pojkvän som förstår mig och tycker att jag har rätt. Mamma och hyresvärden använder sig av härskartekniker.
 
Tidsmetoden
Det finns mycket att säga om härskartekniker. När jag tog mina första kliv ut i vuxenvärlden kände jag ofta att det fanns äldre personer som ansåg att de visste mer om livet än jag. Det var på sätt och vis sant men det betydde inte att de hade rätt att använda det som som ett medel för att trycka ner mig. Jag kände att hyresvärden använde sig av något som kallas för Tidsmetoden.
 
"Tidsmetoden handlar om att tysta eller trycka ner någon genom att påpeka att du har varit med längre än den andra personen har. Det kan handla om att du påpekar att du är äldre och därför har mer erfarenhet, att du har varit på arbetsplatsen längre och vet vad som fungerar eller att du har varit med i en grupp längre och därför bättre känner till gruppdynamiken. Denna metod används för att tysta ner andra och på så vis få övertaget." (Umearegionen.se)
 
Även min mamma använder sig av härskartekniker. Under den här våren kommer det ett tillfälle då hon sviker min syster och jag blir tvungen att hjälpa till. Argumenten hon hänvisar till kan i efterhand lätt tolkas som härskartekniker. 
 
Fortsättning följer...
Taggar: 2002 giftig härskarteknik hönsmamma mamma mardrömslandet mörker tidsmetoden uppväxt vuxen

Du är aldrig ensam

Ibland kan jag känna mig som en tragisk person som har lämnat allt för ensamheten.
 
En person som inte klarar av att leva med andra personer.
En person som fördelar kontakten med sin familj i väldigt små portioner.
En person som måste vara stark i sig själv för att ensamheten är det enda som finns.
 
Ända sen jag föddes har det varit så. Ibland kan jag tänka på det där nyfödda barnet jag en gång var. En nyfödd bebis som inte kunde knyta an till sina föräldrar eftersom hon tillbringade första tiden i livet i en kuvös på sjukhuset i väntan på att bli starkare. Det där lilla barnets första år präglades av ett svagt hjärta. Det var en svår start som satte ribban för den kommande uppväxten.
 
Barnet blev många gånger lämnat ensam genom åren med faror och svåra situationer. När det värsta hände var hon ständigt lämnat åt sitt öde. Hon måste vara stark för det fanns inga andra alternativ. Med åren blev farorna och de svåra situationerna mer omfattande. Till slut blev hon tvungen att lämna allt för ensamheten. Ensamheten som blev den stora tryggheten. 
 
På terapin igår
På terapin igår pratade vi om mina positiva sidor i svåra stunder. Vi pratade om vilka egenskaper jag har som gör att jag ändå överlever allt som händer. Egenskaper som gör att det ändå inte blev värre än det blev. Dessa egenskaper är: en överlevnadsinstinkt, ett målinriktat beteende och en ständigt närvarande känsla av vad som är rätt och fel.
 
Det är ibland svårt att ta till sig detta eftersom det finns en förväntan på människan att hon ska vara en social varelse. Människan förväntas vara en person som aldrig är ensam. Jag skulle vilja skilja på innebörderna av orden ensamhet och ensam. Ordet ensamhet står för en trygghet i mitt liv medan ordet ensam innebär att jag står med två valmöjligheter. 
 
Ensamheten
Ensamheten är en känsla snarare än ett tillstånd. Ensamheten kan både berika livet men den kan också upplevas som negativ. Det beror på olika saker. Här har jag skrivit lite mer om hur jag ser på innebörden av ordet ensamhet.
 
Ensam
När jag tänker på ordet ensam känner jag ofta negativ känslor. I ordet lägger jag mycket tanken på att det inte finns någon annan att dela med sig saker till. Det finns ingen möjlighet till avlastning i ordet ensam. Att vara ensam innebär för mig att jag ständigt står med två valmöjligheter. I svåra situationer känns det som valet mellan att drunkna eller simma upp till ytan. I lite mindre svåra vardagssituationer handlar det om att be om hjälp eller att försöka lösa problemet själv.
 
Det finns tillfällen då jag mår dåligt och känner mig hopplöst ensam, men när jag får hjälp inser jag att jag inte är ensam. Då känns det som att en vän säger till mig: Du är aldrig ensam.
 

Måne

En sensommarbild på fullmånen ur arkivet.
 
Det här är min tolkning av veckans tisdagstema